"Louise kom in idag. Hon såg ut som en padda."

har ju fått reda på en hel del om en viss person nu.
inte förän nu har jag riktigt lugnat ner mig från chocken av detta.
vet att jag kanske inte ska skriva om detta just nu, men jag måste få göra det iaf.

jonna som har varit min och Lis bästa vän sen högstadiet har vi nu fått reda på att hon har snackat skit om oss med sin morsa i två år. det vet vi, för det berättade hennes föredetta pojkvän för oss. hennes mamma jobbar på ICA Oxen i Mariestad. och ibland handlar jag ju där, så då ser jag hennes mamma och hälsar alltid. men då går ju hon hem till jonna sen och säger "Louise kom in idag. Hon såg ut som en padda."
sådan mor sådan dotter.
ärligt så var jag inte så förvånad, men var fortfarande chockad så mycket att jag knappt kunde säga något om det.
visste att du betett dig konstigt på det senaste, du och jag har nog aldrig varit så nära varandra i alla fall, men en sån här sak tog knäcken alltså.

hur mycket du än försöker fjäska in dig hos de andra så kommer du aldrig vara min vän längre.

är en ursäkt överskattad?

denna helgen som gått har visst varit dålig bara för mig.
var på kryssning med 7 personer. en av dom har speciellt gjort att jag inte kännt att jag haft så roligt, och jag har inte kännt att någon verkligen har velat ha med mig.

allt började med att hon inte hämtade mig från skultorp som hon skulle. hon sa inte förlåt.
hon dissade mig, gjorde mig orolig när jag över en och en halv timma sprang runt på båten och var skitoroligt. allt för att hennes ragg kom och dom hade sex på toaletten. efter att jag sprungit runt överallt mitt i natten så hittade jag henne, men hennes ragg över sig, i vår hytt lite senare. fick heller ingen ordentlig ursäkt för detta förän jag sa till om det nästa dag.
"alltså förlåt, haha, men jag ångrar mig inte"
och sen satt du bara och snackade om hur jävla stor kuk han hade. nice alltså.

känns som att de flesta bara tyckte att jag var en börda. tänkte att efter att vi kommit hem så skulle det bli bättre.
men sen när jag och hon körde iväg hemåt så lämnade hon mig i skövde för att hon inte orkade köra en omväg till mariestad så jag kom hem ordentligt.
jag hade ju en massa tungt att bära på som jag verkligen fick kämpa för att ens få hem. hur skulle du kännt det om jag hade körkort och inte du, och om jag lämnade dig i skövde bara? skulle inte varit så kul.

alla de andra verkar ju vara på hennes sida även efter att jag berättat min sida av historien.
jag har bara kännt mig rejält dissad hela helgen. ursäkterna känns som dom har lösts upp. trots att jag ändå tolererade vad hon gjorde ganska bra så gör hon mer saker som gör att jag känner mig sviken igen. kan man ens lita på nån?
känns ju tråkigt att alla andra har haft skitkul, men inte jag. och inte visas det nån sympati från det hållet heller.

morgnar.

att vakna upp bredvid någon man tycker om efter en skön natt är verkligen underskattat.
om man vaknar och ser att sin kära fortfarande är kvar på samma ställe som man såg honom sist är det som en bekräftelse på att man faktiskt inte varit ensam hela natten, trots att man inte märkt av honom.
i morse vaknade jag upp helt själv. jag har ett vagt minne av att jag småvaknade när han gick upp själv. sa jag inte att han skulle väcka mig när han gick upp?
"du blir så sur då" får jag som svar.
klart jag inte blir sur, du är det sista jag vill se innan jag somnar och det första jag vill se när jag vaknar igen. hur kan man möjligen bli sur då, underbaring?
även fast det kan verka som att det kvittar för dig så känner jag mig faktiskt lite ensam när du lämnar mig på det viset. krama mig istället, säg att du älskar mig.