morgnar.

att vakna upp bredvid någon man tycker om efter en skön natt är verkligen underskattat.
om man vaknar och ser att sin kära fortfarande är kvar på samma ställe som man såg honom sist är det som en bekräftelse på att man faktiskt inte varit ensam hela natten, trots att man inte märkt av honom.
i morse vaknade jag upp helt själv. jag har ett vagt minne av att jag småvaknade när han gick upp själv. sa jag inte att han skulle väcka mig när han gick upp?
"du blir så sur då" får jag som svar.
klart jag inte blir sur, du är det sista jag vill se innan jag somnar och det första jag vill se när jag vaknar igen. hur kan man möjligen bli sur då, underbaring?
även fast det kan verka som att det kvittar för dig så känner jag mig faktiskt lite ensam när du lämnar mig på det viset. krama mig istället, säg att du älskar mig.